Acceptans och tillit…

De senaste veckorna har jag tränat på tillit och tålamod. Jag har verkligen påmints om och använt mig av mitt motto: ”Go over, go under, go through, go around, go beyound – but never ever give up”. I 11:e timmen kom belöningen.

Jag är förutom rörlig också radikal. När min son gjorde sin andra uppkörning skickade jag healing samtidigt som jag skurade ur ugnen noggrant. Gnuggade bort allt gammalt fastbränt (gamla rädslor, hinder, förlegade tankemönster…). När min dotter låg på förlossningen efter flera dagars försök till igångsättning putsade jag alla fönster (och skickade healing) i huset; lugnt och metodiskt (för klarsynthet, seende, öppna sinnen…)

Nu var det min tur;  jag har för 1:a gången i mitt liv blivit bjuden på en hälsoresa till Indien där återhämtning, vila och omvårdnad står på dagsprogrammet. Jag ska bara få ta emot. Hur svårt kan det vara?

Allt har gått relativt snabbt. Min vän frågade och jag svarade ja.

Vi bokade resa och sökte visum. Jag fick rekommenderat att ansöka om medicinskt visum och betalade in 80 US dollars. Det var inte det enklaste. Government är mycket petiga och min 1:a ansökan avslogs. Fick rådet att söka turistvisum och så jag gjorde efter tät kommunikation med support och kliniken där vi ska bo. Nu var vi ännu mer petiga med ifyllande av fakta och bifogade efterfrågade dokument i speciella format. Efter flera dagars väntan kom beskedet om avslag nr. 2. Jag fattade ingenting. Vi gjorde ny grundligt ifylld ansökan om visum nr 3. Krävdes ny betalning men banksystemet slängde ut oss 10-13 ggr. Dagen efter kom meddelande om att de inte fått pengar; jag försökte igen och 3:e försöket gick inbetalningen igenom.

Det var på torsdag morgon och flyget ska avgå på tisdag nästa vecka. Det kändes som om klockan tickade snabbare och jag visste fortfarande inte om jag kunde åka, eller inte. Ringde till Indiska ambassaden (telefonkö 45 minuter) som inte kunde bistå med sin hjälp eftersom jag redan ansökt om visa.

I väntan på sista beskedet på torsdag städade jag huset (bort med tvivel, hinder, gammalt skit…)Förberedde inför  min egen förlossning av ett positivt besked. Mitt mantra var; acceptans och tillit. Det lönade sig. På fredag morgon föddes ett JA! Visumet landade i min inkorg på datorn.

Några av mina inre frågor under förberedelsernas gång har varit: är det inte meningen? vill någon försöka hindra mig? är detta inte för mitt högsta bästa? vad är planen? hur går jag vidare? ska jag stanna hemma?

Mitt tydligaste inre svar är: jag är VÄRD att bli omhändertagen. Jag är värd att bara ta emot. Jag är på rätt plats i rätt tid. Allt är gudomligt styrt. Bara acceptera och ta emot. Släpp taget – Följ flödet.

Detta test har varit en finjustering, putsning och städning av gammalt nedtryckt skräp i mitt system.  Naturligtvis drog det fram annat som legat under ytan. Och, jag har sköljt rent med tårar. Tårar är hjärtats välsignade översvämning. Min galna och fantasifulla sida har släppt fram  skrattat som fått mig att kikna.. Det har ju bara varit helt  osannolikt tokigt. Kan bara konstatera att det är tur att humorn är varmare än offerkoftan i den här kylan.

 

2 svar på “Acceptans och tillit…”

  1. Åh herre gud så tålamods prövande du har varit med om. Men vilken spännande resan du får vara med om, det är du verkligen värd❤❤. Njut av allt. Du kommer och fylla på med ännu mer klokskap och visdom som du sedan kan dela med dig till andra🙏

    1. hahahahaha Inger <3 Hade du orkat med detta bisarra? Det var en underfundig reseförberedelse även om den inte var planerad. Herreminje bara. Det ska bli skönt och jag håller mig relativt neutral.Det blir som det blir och det blir bra. Kram till dig från mig som får ha Cleodag idag. Hon blir 18 mån 31/1. vi har haft ravefest i garaget. Dansat, jagat pingisbollar, trummat och skrattat.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *